Min vision av nätstationen är en panoramabild över en surrealistisk solnedgång som omsluter nätstationen, på vilken sida av stationen man än står är man i en karg men vacker mycket grafisk skog, och blickar mot en luftig och inbjudande kvällshimmel.

Himlen som är mjuk och varm kommer målas i spray med stora toningar, medan skogen kommer bryta av i kallare färger och stiliserade penseldrag.

Målningen sker med akrylbaserad pigmentfast sprayfärg och akrylfärg. När väggen torkat lägger jag även ett lager matt akryllack på den för att ge den extra hållbarhet och lyster.
Martin "Mander" Ander

Elektricitet finns överallt där det finns liv, impulserna i våra hjärnor triggas av elektriska signaler liksom dramatiska blixtrar på himlen under åskväder. Elektriciteten kan vara både livgivande och
farlig beroende på dess styrka och sammanhang.

Både vi människor och andra djur ger upphov till elektriska fält, men det finns djur som kan skapa starkare ström i vissa organ, till exempel starkströmfiskar som använder elchocker för att förlama
sina byten. Andra djur har utvecklat elektriska sinnen för att kunna kommunicera med varandra.Gemensamt för de här djuren är att de lever i vatten som leder elektricitet bättre än luft.

I verket Eel lyfter jag fram den mytomspunna elektriska ålen och låter nätstationen omformas till ett livsrum för ålar (”ål” på engelska är ”eel”). Elålen, också kallad darrål, är egentligen inte en ål
utan tillhör gruppen starkströmfiskar och lever i tropiska sötvatten i Sydamerika. I min målade
gestaltning samsas elålen med andra typer av ålar från när och fjärran som simmar runt bland ålnate-alger. Här finns både fantasiålar och några europeiska ålar, som under sin livstid simmar hit
ända från Sargassohavet och tillbaka. Men tyvärr dör många europeiska ålar just i våra
vattenkraftverk som producerar en del av vår elektricitet. Det här är bara ett exempel på de
komplexa utmaningar vi står inför just nu i skapandet av framtidens energiförsörjning.

Gestaltningen är hämtad och inspirerad av vetenskapliga illustrationer från främst slutet av 1800-talet, en tid då det också experimenterades intensivt med elektricitet och på vilket sätt vi människor
också skulle kunna dra nytta av denna fantasieggande kraft. Dagens nätstationer är bara en liten del av det stora system som går ut på att främja och tämja den här kraften. Nätstationen fungerar
som en sorts, till det yttre, anspråkslös sambandscentral för flödande energi.

Genom att lyfta fram både elålens fascinerande relation till elektricitet och den europeiska ålens ödesmättade mörkare relation till densamma, är min tanke att skapa ett dubbelbottnat verk som inte väjer för problemen vår elproduktion skapar i omvärlden. En av vår tids stora ödesfrågor är hur vi ska kunna samsas kring jordens resurser på ett resilient sätt. Samtidigt vill jag att Eel ska
sporra fantasin och ingjuta hopp och energi för att kunna värna vår gemensamma livsväv som utgör förutsättningarna för livet på vår jord och främja en förståelse av att gränserna mellan olika sfärer i själva verket inte är så rigida som vår kultur ofta framhåller.
Åsa Elzén

I verket Tråden får temat ”hopp och drömmar om nuet och framtiden” symboliseras av stjärnan.

Symbolen står för glädje, ljus och framtidstro. När en stjärna faller var det i folktron möjligt
att önska sig något. Man såg stjärnfallet som något magiskt som kunde ge möjlighet till
övernaturliga gåvor. Än idag önskar människor sig något när ljusfenomenet uppstår.

Verkets titel berättar om en tråd som spinner sin väg genom himmel och jord. Den väver en både stark och skör livstråd. Tråden snuddar vid den lilla familjen, vännerna och de två fåglarna. Fåglarna får här representera vår omvärld och den natur som ger oss liv.

Relationer kan byggas upp och stärkas men tråden kan även brytas och skapa söndring och förstörelse. Verkets livstråd binder samman de olika sidorna av nätstationen men även relationen mellan människa och natur, himmel och jord.
Ingela Svensson

Mitt konstnärsskap består av måleri och teckning, men även skrivande och performance. Mina målningar utgår från fiktiva berättelser som jag skriver. När jag jobbar med performance så är jag en dragqueen vid namn Greta Kris. Greta Kris läser mina berättelser på olika tillställningar.

Jag har funderat länge på vad som skulle vara kul att göra med nätstationen. Jag har kommit fram till att jag vill måla motiv ur en ny berättelse jag skrivit som heter Torun och farmor på väg mot Vinklumpen. Från mina berättelser tecknar jag fram motiv. Vissa teckningar väljer jag att måla i olja. När jag har
teckningar och målningar färdiga sätter jag ihop dom med berättelsen till en saga. Mina sagor är platser och människor som på olika sätt förekommer i mitt liv.

En karaktär som ofta återkommer i mina sagor är farmor. Hon symboliserar min
farmor, som tog hand om mig och mina systrar stora delar av våran uppväxt. I mina teckningar och målningar fungerar farmor som en kraft som leder vägen genom märkliga platser. Innan min farmor gick bort bad hon mig att ta med henne på en tågresa. Det hann vi aldrig med. Efter att hon gått bort började jag själv åka tåg, och hamnade på en plats i norra Jämtland som heter Myhrbodarna. Det är en fäbod som drivs av en äldre kvinna som heter Anita. Denna plats har blivit som mitt andra hem och en plats dit jag även tar med min farmor, fast som ett minne. Det är vid Myhrbodarna som alla mina berättelser, teckningar och målningar växer fram.

Jag vill att väggarna ska ha en känsla av att de är som stora uppslag ur en saga.
Eftersom sagan sitter ihop med mina performance så kommer en av väggarna
målas av Greta Kris. Så själva utförandet kommer att under en dag ha performativa inslag.
Adam Ytterberg

Lena Appels gestaltning är en platsanpassad, färgstark målning i kubform, där även dörrar och luckor ingår i den visuella helheten Inspirationen kommer från naturens mönster och färger, översatt till ett naivistiskt och kraftfullt uttryck som syftar till att inge hopp, glädje och nyfikenhet. Appel vill att målningen ska bli ett blickfång – ett slags visuell vitamininjektion i vardagen för de som promenerar, cyklar eller passerar förbi med bil.

I sin konstnärliga mission arbetar Appel med färg och form, som bär kraft att förändra känslolägen. Genom ett naivistiskt och direkt bildspråk vill Appel skapa konst som kommunicerar glädje, öppenhet och hopp – som en slags lustfylld protest mot det normstyrda och exkluderande.

Lena Appels drivkraft är att motverka utanförskap, både i uttryck och tilltal och att människor ska känna sig inkluderade i det offentliga rummet – att konsten där inte bara får vara för några få, utan något som kan beröra alla. Det naivistiska uttrycket använder Appel medvetet som en frigjord och tillåtande form: ett språk som når bortom intellektet, in i kroppen och känslan. Konst som får en att stanna upp, kanske le, kanske känna något oväntat, är något som Appel tänker har kraft.

Verken får gärna väcka frågor – men först och främst: bjuda in.

I Olle Halvars muralmålning kretsar temat kring kring drömmen (/verkligheten) att nå en total sammansmältning med världen omkring oss. Större kluster med kroppar och växter rullandes fram likt stäpplöpare i natten. Ett Bosch-inspirerat landskap med en ridande myrdrottning och en mänsklig bönsyrsa i ett virrvarr av hopväxta rötter och slingrande vegetation.

Halvars praktik bottnar i grafiken, där han destillerar komplexa motiv till symboler, laddade, men avskalade. När Halvars målar får detta formspråk en ny frihet – stramt och organiskt, stelt och levande på samma gång.